. Jag är som ett litet barn! .

Jag kommer nog aldrig bli det där måttet av mogen som man kanske borde uppnå. Eller vad som anses att man kanske borde göra. Men vad gäller att längta efter sin födelsedag och räkna ner dagarna till den , det kanske ingen "mognar" ifrån.

Jag har bestämt mig för att aldrig bli deprimerad för födelsedagar, alltså att jag blir äldre. Samtidigt vill jag bestämma mig för att inte på panik om jag skulle få panik för att jag blir äldre =). Alltså om jag misslyckas med löftet om att inte få panik för att bli äldre...om ni fattar...
För varför ska man få det egentligen. Livet går ju framåt, tack o lov för det. Jag vill inte helt plötsligt backa i tiden, och sedan köra lite framåt, backa igen och så framåt igen. Nej det är rätt bra att det går framåt.

Kvällen innan jag skulle fylla 20 slog det till mig. "Jag fyller 20!" JASSÅ?! Jo, men då började jag fundera över vad jag hade gjort hitintills. En del av mig sa "kära nån!" och en annan del sa "Men snälla lugna ner dig."

Vad jag funderade på var mycket med plugg och framtiden. Vad är det för fel om man inte vill plugga?? Jag måste fråga igen, vad är det för fel om man inte vill plugga?? INGET!
Jag vet inte hur många gånger jag tagit den diskutionen med mig själv, att jag inte vill plugga. Är det nått fel, nej klart det inte är. Livet går FRAMÅT i alla fall =)
Sen bara för att man väljer att inte plugga just nu så är det ju inte dömt att aldrig någonsin därefter kunna välja att plugga.

Inte undra på att unga människor tror att de ska veta vad de vill göra efter gymnasiet, när alla frågar dem. Det krävs nästan av dem att man ska veta. Jag visste, för det hade jag bestämt mig för när jag var 14. Men hallå alla vet inte det.

Likadant tycker jag det är vad gäller att plugga och att inte plugga. Jag har fått den frågan väldigt många gånger "Du ska inte plugga?", "Du pluggar inget?". Nu är det ju inget fel att fråga om man verkligen undrar om jag pluggar eller inte. Men det är mer den andan av att karriär och pluggande= viktigt!

Jag har gått och tänkt på en grej som min kompis skrev på sin blogg om att hon varit på studentkalas och hur hon kände det när hon tog studenten. Att man fick göra det man ville göra!!

Man kan inte göra det mamma vill att man ska göra, eller va pappa vill att man ska göra. Va släkten, vännerna, samhällets anda vill att man ska göra.
Vågar man ställa sig frågan "vad vill jag göra egentligen?"

Det är svårt när familjen vänder sig emot de val man väljer i livet. Det går inte säga något annat. Men är det inte mer värt att göra det man vill, att leva det livet jag ville leva, än komma till den punkten i livet där man frågar sig "varför gjorde jag inte det jag ville göra!"


Om jag vill leva i Guds vilja för mitt liv, så handlar det också om att jag kommer till den punkten att jag ser vad jag vill. Därför att Gud verkar genom våran vilja. Han vill inte att vi ska göra nått som inte vi vill.

Och från födelsedagslängtan till funderingar över framtiden. Steget kanske inte är så långt ändå =)

På midsommarafton blir det kalas. Tänk då fyller man 22....jaha där kom de igen =P