Min psykologilärare på gymnasiet lärde mig och mina psykologistuderande vänner många intressanta saker. Han delade väldigt mycket bra saker och en av de sakerna som jag minns alldeles extra var att när en är i en kärleksrelation så ska en inte dela allt med sin partner. Att berätta varenda liten detalj i sitt liv. Jag kan nog inte säga att jag håller med honom till fullo. Kan vara så att jag lever i någon romantisk bubbla av att "allt mitt är ditt och allt ditt är mitt".
Men jag vet också att hans åsikt var grundad på erfarenhet. En djupt smärtsam erfarenhet. Hans uttalande var inte grundat på vår kurslitteratur. Utan helt ödmjukt berättade han en erfarenhet, något vi kunde tänka på och applicera på vårat egna liv.
Hans första äktenskap höll inte ens till bröllopsnatten. Allt hade ju verkat så bra, de hade ju varit tillsammans länge och sen bestämt sig för att gifta sig. Va lyckligt allt skulle bli. Så när bröllopsfesten var slut och de äntligen fick vara ensamma hade bruden kommit fram till att detta inte gick, utan hon tog sina saker och åkte hem till sina föräldrar. Ensam kvar satt brudgummen och undrade vad som hänt! Bränd! Fullständigt bränd!
Jag kom att tänka på den här händelsen idag när jag stod i köket och gjorde en smörgås med marmelad. För något som räddade min psykologilärare ur det fruktansvärda tillståndet var bl.a. en god vän som brukade testa olika marmelader. Så kompisen hade ringt efter sin vän (min lärare) och sa att nu hade han köpt ett gäng nya marmelader som han bara var tvungen att komma och testa med honom, för att få något annat att tänka på.
Ibland behövs inte de rätta orden eller de storslagna lösningarna, utan bara att någon finns där. En sådan marmeladkompis vill jag vara. Som finns där, vad betyder ord om en inte finns där.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
"Alla kan inte göra stora saker. Men alla kan göra små saker med stor kärlek" - Moder Teresa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar