Hallå där köp blåbär!Idag har det varit ett sådant underbart väder att man blir helt lycklig. Då inser jag att jag på det hela taget har saknat det där solljuset och känslan av att kunna gå på asfalt utan att vara rädd att stå på näsan. Tänk, vad underligt det är ändå. För bara några månader sedan när man drog upp rullgardinen var ens största önskan att det skulle finnas ett fluffigt snötäcke utanför.
Men nu är det helt tvärtom. Ofta vill man ha det man inte har. Är människan så oerhört otacksam? Att hon inte kan uppskatta det som är just nu. Kanske, kanske inte. I vissa fall är vi otacksamma. Ja det är ju bara att ta ett annat exempel vad gäller väder. Under sommaren är det regnigt, då vill vi ha sol. När solen väl tittar fram, ja då är det för varmt. Snacka om gnälliga ungar :)
Trots allt gnäll blir vi ändå på något sett lyckliga i själ och hjärta när vi ser den första snöflingan, eller den första blåsippan i backen. Inte för att tala om när solen åter värmt upp jorden så att sommarens primörer kan skördas. När svalan seglar över skyn och vågorna slår emot stranden. Men tänk sen kan det kännas lite skönt att få burra in sig i en skön höstjacka och gå och sparka i de färgsprakande löven.
Så på nått sett är vi nog ändå tacksamma för våra väderväxlingar, särskilt eftersom vi får dem i måttliga mängder. Vi hinner både trötta på dem men sedan hinna sakna dem tills det är dags igen ;)
från det ena till det andra... En god glass med kaffe en varm sommardag är helt okej faktiskt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar