ARRGHH!!

Det är verkligen ytterst sällan som Pau blir förbannad, men när jag väl blir det så blir jag det. Jag kunde knappt somna igår på grund av att jag låg och tänkte på det. Jag tittade nämligen på ett program igår som hette "Jag vill inte leva detta livet". Vad blir jag så arg på då, jo hur vårt samhälle fungerar vad gäller männsikor som mår pyskiskt dåligt. Där är så att man gråter!!

Dessa ungdomar som har hamnat snett i livet och ropar desperat på hjälp. Föräldrar som står handfallna och inte vet vad de ska göra. De orkar inte, de vet inte hur och varför deras barn sitter inlåsta på sina rum och skär djupa sår i sina armar så att de måste åka in på akuten och sy ihop armarna.

Det är ett rop på hjälp, men de får inget svar. Nej, de får en paket med tabletter istället. Jag förstår inte hur man som läkare och psykolog bara kan skriva ut så mycket tabletter. Dels till ungdomar som har varit drogberoende men också som mår så dåligt. Allt de vill är att få prata med någon. De sa det uttryckligen, utan några konstigheter "JAG VILL BARA PRATA MED NÅGON!" Dessa ungdomar söker den hjälp de tror finns i samhället men går hem med en låda tabletter. Visst det kanske inte finns tillräckligt med pengar och tillräckligt med personal och hit och dit. Men kära nån, när det är så uppenbart vad de önskar, varför ska det vara så svårt att kunna ge dem det då. Någon att prata med!! För att kunna få ur sig allt som värker på insidan.

Ingen hör, ingen lyssnar, ingen orkar lyssna eller vill ingen lyssna?

Den killen som det handlade om i detta programmet jag såg igår sa att allt han önskade sig var att ha en familj där mamma och pappa bodde ihop. Jag hävdar att denna killens liv skulle sett helt annolunda ut om hans mamma och pappa inte skiljt sig. Det fanns ingen fadersgestalt i hans liv.
Hur kan man säga att kärnfamiljen inte är viktig? Hur kan man säga att barn inte blir sårade under en skiljsmässa? Föräldrarna lägger upp det de vill ha på rullbandet och vem kommer sist i kön som får betala, barnen! Visst det finns fall där skiljsmässa var den ända utvägen. Visst så är det, MEN det kommer aldrig kunna urskulda det pris som andra barn faktiskt får betala.

Vem tar hand om den sårade generationen?? Vem är beredd att vara den barmhertige samariten??

"Ja men jag är ingen psykolog!" Nej det är inte jag heller, men jag är en medmänniska. Och på tal om samariten, han va samarit. Männsikor såg ner på samariter, han hade säkert ingen kunskap. Men det var inte det han hade. Han var inte "den kunnige samariten". Tänk, om han hade kommit där till mannen som hade blivit nedslagen och sagt "Jaha nu ska vi se, du har alltså blivit nedslagen, du har en kraftig svullnad på vänstrasidan av abdómen och du blöder kraftigt från antebráchium"

"Jaha ser man på!" Nej vad gjorde han, han förbarmade sig! Han hade inte kunskapen vad allt hette men han hade barmhärtighet. Han ville göra det lilla han kunde. Och det var nog för att rädda mannen som blivit nedslagen.

Jag tror att om vi är medmännsikor och bara är en person som vill lyssna, som ungdomarna i programmet jag såg ville ha, så tror jag att det kan göra nått. Jag vill inte vända ryggen till! Jag vill inte gå förbi!

"Alla kan inte göra stora saker. Men alla kan göra små saker med stor kärlek." Moder Teresa